Funderingar

I fredags var jag med barnen och tog passfoton, för att förnya våra id-kort.  De 3 äldsta var lediga från skolan (dagen hade jobbats in innan) så jag var och tog deras och mitt foto innan jag hämta lillkillen från förskolan. Var inga problem att ta fotona, gick smidigt.
Var heller inga problem att ta passfotot av lillkillen. Gick bra, men sen skulle vi ju vänta att fotografen skulle printa och klippa ut bilderna också.... Och lillkillen har lindrigt sagt svårt för att vänta.........
Men det gick, han var rastlös, ville inte hålla handen, ville inte stå mm. Till sist fick lillkillen gå ut med syskonen då det fanns andra människor där, och fotografens lilla affär är.. just det, liten.
Då frågade en äldre dam av mig "Är din pojke sjuk?"
Jag svara, "Nej, han blir lätt rastlös och har svårt att förstå att man måste vänta ibland"
Min lillkille förstår inte att allt inte händer genast. Han avskyr att vänta, men i en kö står han snällt och väntar, det förstår han.
Tror ju inte damen menade nåt elakt, men jag blev lite irriterad av frågan "Är han sjuk"
Han är ju inte sjuk (eller är han pga sin utvecklingsstörning?) Men trots att jag blev irriterad, svarade jag hövligt. Dessutom är affärsinnehavaren känd som en smått "udda" person (inget elakt menat) så han sa till damen med glimten i ögat "Finns det något som heter normal?" Damen svarade skrattande "Nej det finns det ju inte"
Har också ofta fått frågan "Hur orkar du" både då det gäller "specialbarnen" och barnmängden. Jag har dagar jag nästan stupar i säng, jag har dagar jag är så trött och arg att jag gråter.
Men på det hela taget får jag ork av att de är mina barn. De behöver mig, jag behöver dem. De är mitt allt. Äldsta sonen, med sina funderingar och planeringar som man ibland måste plocka ner på jorden för att han inte ska flyga hur högt som helst. Mellankillen, duktig då han vill det. Känslig även han, även om han döljer det på tonårsvis. Tösen, "kattungen" som kan fräsa till ordentligt men som är hur gullig och kelen som helst däremellan. Och sen min lillkille, min lilla "Emil i Lönneberga" som hittar på allt möjligt bus men som ändå är fin o go.
Jag har sagt det förut, jag älskar mina barn och skulle för allt i välden inte vilja vara utan dem.
men man blir och fundera en del gånger.
Anyway...
Igår tog jag och alla barnen bussen till Kimito, skulle till Polisstationen för att ta nya id-kort. Bussturen gick också den bra. Barnen gillar att åka buss. Och de gick snällt den dryga kilometern från Kimito busstation till polisstationen. Där var det kö, men det gick rätt bra. Som tur var kom gubben min dit efter en stund (jobbar rätt nära, och han visste vi skulle dit. Och det var bra att han kom eftersom ju lillkillen har svårt för att vänta.
Medan vi var där kom en ung kvinna in, och jag fick intrycket att hon tyckte "Voj, jisses vilken skock med ungar"
Men jag orkar inte bry mig om vad andra tycker o tänker. Mina barn sköter sig bra i vissa situationer, mindre bra i andra situationer. De är mina barn, och jag är som en tigermamma då det gäller mina tigerungar.
Sen körde gubben mig och mellagossen till skolan, hade ett utvecklingssamtal. Det går rätt bra för honom i skolan, lite kämpigt i vissa ämnen, annars bra.
Sen var det skönt att komma hem igen
Nu ska jag avrunda för denna gång. Hade lite funderingar som jag måste få ur systemet...
Ha det bra. Kram!