Var e våren o andra funderingar

Efter en rätt bra helg e man inne i vardagen igen.
På lördagen var vi hela familjen ut på promenad, o var på samma gång o hjälpte min mamma o brorsa att flytta syrrans bykmaskin. Syrran ha flyttat till en mindre lägenhet tvärs över gården från huset hon bodde tidigare.
På söndagen var det så otroligt vackert väder att vi igen for på en promenad. Men efter att ha gått ett par km blev det snöoväder....... Kul......... Så vi tog en kortare promenad än vad vi först tänkt..........
Nu har det då snöat o varit kallt ett par dagar. E det vintern som har svårt att fatta vinken om att den ska ge sig för denna gång? Eller e det bara det bara såhär om vårarna? Att den nya snön bränner bort den gamla. Svårt att minnas eftersom det var några år sedan man upplevde en ordentlig vinter.
Jag har mått rätt bra denna vinter, gillar snön. Men nu börjar jag vara smått less på snön. Vill ha vår.
Brevskrivningen framskrider. Har fått bort rätt många, men e fortfarande efter. Vågar nästan säga att jag idag troligen inte kan skriva brev. Så e det varje gång jag berättat om "framstegen" i brevskrivandet på bloggen............
Det e många som undrat hur jag hinner/kan skriva brev (för det mesta handskrivna, ibland fuskar jag o skriver på datorn. OBS alltid personliga dock, ej "massproducerade"!). Då blir jag att Vadå? Brukar oftast sitta i vardagsrummet med familjen om kvällarna då de ser på nåt program. Då skriver jag o umgås med familjen samtidigt. Barnen e vana med att jag skriver, o det e ju inget konstigt med det. Det e enkelt att lägga bort brevet om tex lillkillen vill i famnen en stund. O sen om han vill ner, så tar jag upp brevet o fortsätter.......... E det så svårt.............?
Jag blir en del ggr o funderar att varför gör folk det så svårt för sig. Skall man som föräldrar hela tiden måsta leka med barnen, rita med barnen, hålla dem sällskap hela tiden? Har några bekanta som hela tiden e med barnen o gör grejer med barnen. O så klagar de för att de inga egna saker får gjorda.............
Ok, jag saknar tid för mig själv. En stund då jag får sitta o se en film som BARA jag ser på, läsa en bok i lugn o ro med någon bra lugn musik på........ Men tack vare att jag 3 dagar i veckan har bara lillkillen hemma på förmiddagen, 2 dagar i veckan båda minstingarna så tycker jag ändå att jag har rätt hyfsat tid för mig själv. Ibland sitter minstingarna o leker med sitt medan jag skriver brev. Eller så har jag båda i famnen alt. en i famnen, andra på en stol bredvid medan jag surfar runt på internet. E inte det också att umgås med barnen? Jag pratar o förklarar för dem.......
E jag en konstig mamma eller en dålig mamma? Jag har själv fått lära mig att låta min mamma göra sitt. Hon satt ofta om kvällarna o stickade medan vi såg på tv. Pappa har målat tavlor, o då var det portförbud för oss att komma i närheten. Mest för att vi inte skulle få målning på oss, eller få för oss att börja måla på hans tavlor. (Vilket jag o min 2 äldre syskon gjorde några ggr........)
O jag har aldrig sett nåt konstigt med det att mamma o pappa gjort sitt. Man kan ju inte glömma sig själv eller överge sina intressen då man får barn.
Ha det bra. KRAM :-)