Avlidna släktingar o vi som e kvar

Idag har jag tänkt hemskt mycket på min kusin J som dog i somras, endast 27år gammal. Trots att det gått snart ett halvår, kan jag inte riktigt fatta att hon e borta. Hennes bror gifte sig för ett par månader sedan, och den dagen tänkte jag att det var synd att hon inte fick vara med. Ända sedan J var baby har släkten vetat att vi en dag kan mista henne. Men ändå kom det som en chock då hon dog. Det gick så hastigt o kom så oväntat.
Jag e glad att J fick se min minsting innan hon dog. Och jag minns henne som en varm o barnkär person. Jag e inte religiös, men jag tror att man far till en bättre plats efter döden. Där man e frisk, o har inga bekymmer. Jag tror att J sitter där med vår morfar o sin farmor o håller koll på oss som e kvar. J:s farmor dog några veckor innan J.
Att gå på J:s begravning var hemskt. Att komma in i kyrkan o se kistan, o veta att J låg där. Det var bland det värsta jag varit med om. Att se J:s föräldrars sorg över att behöva begrava sin dotter........... Det får mig att gråta än idag.
J:s död kom lika oväntat som min kusin G:s. G begick självmord för tre år sedan. Hon var nästan 40. Egentligen var G inte min riktiga kusin men jag har alltid räknat henne som det.
Hon hade länge kämpat mot depression, och till sist orkade hon inte mera.
Men jag saknar J mera än G. G bodde i Sverige o vi hade inte kontakt.
Jag miste min farmor -85, morfar -86 o farfar -87. Men jag började sörja dom först då jag fick barn. Min mormor lever ännu, hon e 82 år. Hoppas vi får ha henne kvar länge ännu.
Livet går vidare, men det gör ont då man mister en kär vän eller släkting.
Såna här tankar gör att jag blir lycklig av att få ha mina barn omkring mig. Dom e vilda, jobbiga, hopplösa mm. Men dom e friska o dom e vid liv.
Jag har den djupaste medkänslan till alla föräldrar som mist ett eller flera barn, och syskon som mist en syster eller bror. Kramar till er alla.